Jag älskar dem så otroligt mycket, och jag har dåligt samvete för

att jag inte träffar dem oftare. Mormor ringde precis och kollade hur

jag mår och vad jag gör, hon berättade att hon känner sig lite stressad inför

Julafton, då vi alltid är hemma hos dem och hon fixar all mat. Jag erbjöd mig

att bo hos dem lite nästa vecka och hjälpa till så mycket jag kan, och nu

längtar jag! Jag kan alltid vara mig själv hemma hos mormor&morfar, jag kan

gå osminkad och se ut som skit och dom tycker ändå att jag är bra. Sen att

de klagar på mina piercingar och tatueringar, det kan jag ta. Det är liksom

deras uppgift på något sätt, och jag vet att dom inte menar något illa :)

Jag minns när jag var liten som fan, och kutade runt i bara blöja i deras trädgård,

trampade på altanen som morfar nyss hade spacklat så att det blev små fotavtryck

på den. Då var han inte glad, min morfar. Fast sen så plockade jag blommor

åt honom och då blev han glad igen. Jag kommer ihåg när jag och mormor åkte

pulka nedför en sjukt lång backe varje vinter, och sen fick stackars mormor

dra mig uppför hela backen för att jag inte orkade gå. Jag älskar mormors

makaronilåda, och morfars galna historier om hur han firade sin 17-årsdag på

en båt nära Indien eller något sådant, hur någon av sjömännen föll överbord

under en storm men att de lyckades rädda honom. Morfar har alltid något att berätta,

ibland glömmer han att han redan har berättat något, men jag lyssnar gärna igen.

Jag tycker att jag har de bästa morföräldrarna någonsin. Kärlek till dem <3

Jag och mormor, julen -08

Jag har inget kort på mig och morfar, han gillar

inte att vara med ;) ska dock se till att få ett i Jul!

xoxo